Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
minne


Barndoms

Morfar hade gått in. Sned som han var gick han.
Med keps och buskiga ögonbryn. Han var nästan blind och hade ögon som såg ut att ha sett allt och ett lugn.
På höjden, i slaget gräs, bland långsamt böljande kullar stod jag. Några hundra meter ner låg huset. Vid sidan om en lada. Längre bort havet och skären, kobbarna, så långt man kunde se.
Ur huset pilade höns. Jag tyckte det var märkligt men inte konstigt. Var nog lite rädd dom.
En liten ö, spridda hus och gårdar. Båtar, fiskenäring och min mors historia.
Jag var inte van vid det här men kände mig aldrig främmande.

Uppe på kullen såg jag in över ön och ut över havet. Stod där, liten, i jeansen. Allt var tyst. Jag menar, inte ett ljud att höra.
Kanske mitt hjärta i örat om jag kände efter.




Prosa av hansensson
Läst 363 gånger och applåderad av 13 personer
Publicerad 2012-10-28 20:50



Bookmark and Share


  Federico Romano VIP
!nstämer med 1,2,3,4... Det finns säkert mer att säga men det kommer ej fram nu..
2012-10-31

  Ljusletaren
Tack för din underbara livsbild som du målar upp för oss alla/kram
2012-10-31

  smultronbergen VIP

Du har en sann talang i ditt sätt
att berätta. Jag njöt det enkla
som man njuter något som
behärskar det svåra med det enkla,


2012-10-28

    tosing
Instämmer med föregående talare.
2012-10-28

  ResenärGenomLivet VIP
Du målar ditt minne så fint...
2012-10-28
  > Nästa text
< Föregående

hansensson
hansensson