Klarvakna vindpustar formar
glädjerika tofsar,

Jag står kvar. På styltor av tveksamheter
befinner sig delar av ett jag,

Sjöbotten lever tidvis som en yrkes
robot, det levande hålls tillbaka av
det döda, men ingen ser och ingen
hör, att det icke är jag,

Vind och vatten sprattlar med
evigheten och i västanvinden
hörs den poesi som lättast gör
oss glad,

Likt en urtidskvinna kan forsar
klämta likt klockor

Likt kärleken kan själen formas
och cykla över takpannorna,,


Den kan säkerligen även klä ut
sig till hjälpare,

Dess lena stavelser smeker sin
egen gom,


Himlen ser på när lögnen befolkar
evigheten

vi försöker se varandra och i
skogens dunkel söks


det obeskrivbara,