... även om det ännu är
rätt långt ens till kvällningen ...

Men du är inte här
där jag nu är
och att då somna utan dig
nära tätt intill
är inte precis det jag allra helst vill

Ty att krypa ner ensam
i en säng
som är lika ödsligt tom och kall
när jag ska lägga mig
som när jag sedan vaknar
har liksom för mig ingen poäng

då känslan inom mig
håller mig vaken natten lång
Känslan av hur mycket
jag dig älskar och saknar

Men så här inpå dagen
faller även jag för utmattningslagen
eftersom du ännu ej finns hos mig
och jag ej ens vet vem du är
med säkerhet 
som i denna min nuvarande verklighet
är den dig som är ämnad för mig

Vet bara att inom hela mig
att du finns här någonstans
bland tillvarons alla
såväl kända som okända
små skrymslen och vrår

Uppgiften jag tagit på mig
att se till att äntligen åter finna dig
är minst sagt tämligen svår

Men med lite mer fortsatt vilja
och obeveklig envishet
tror jag mig om att en dag kunna skilja
mellan vad som är dröm och verklighet

... Om än jag djupt inom mig
rent intuitivt redan vet
att du är någon som närmast kan
definieras som någon man
nog endast kan finna
på vägen mellan dröm och verklighet
Ty du är den vackraste kvinna
jag någonsin funnit
Och framför allt är du
den allra sista kvinna
som kommer att mitt hjärta ha vunnit

Tror dock sömnen måste få låna mig en stund
ty mina sinnen och mina ögon tillika
behöver nog få sova en liten blund
om du ens ska kunna få en chans att mig
med din efterlängtade närvaro berika ...

Men du fattas mig!

Det vill jag inte glömma bort
att få berätta för dig ...