tankar virvlar runt i tidsrummets vakuum

såsom röster kanske virvlar runt i himelns himmel

ovanför alla rosa moln

-

blommor niger i gryningen

buskaget bockar artigt tillbaka 

i den stillaste ro

som bara finns bland tystnadens färger

-

blommande alger som fångar upp havets blå leende

i solens fagra midsommardans över ytan

...

vid havets mynning står maneterna i blom

de ler på djupet av sig själva

fast aldrig i varaktighetens tidsrymd

det är därför man aldrig varit medveten om förr

att maneter faktiskt ler

© 2012 Celticgirl