Fadern. I



Det slår mig helt plötsligt.

Att jag förnekat,
skräcken i hans ögon.

Den felaktiga slutsatsen;
om att han dog så fridfullt.

Insikten
över att det inte är dödsögonblicket,
utan fruktan över
att inte längre finnas till
som jag bevittnat.

Jag säger:
Han var så fin. Så ren: Rent av elegant där han låg på sin bädd.
Radion spelade.
Hunden tätt intill.

Och döden.



Modern.II




Som låg fridfullt på båren med redan stängd ögonlock.
Små ljus fladdrade i det sterila rummet.

Jag hade önskat att de stängt hennes mun,
för det
att jag inte kunde låta bli att räkna hennes tänder.

Barnen grät uppgivet.

Vi såg alla ett stjärnfall den natten
när vi tysta återvände
över havet.

En okänd kvinna sjöng:

Somliga säger att vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste vi vet.

Jag grät den dagen.

Döden.



Barnet. III



Det är hon.
Som vill berätta.
Få upprättelse.

Men det går att dö ifrån.
Det går att lämna all skuld kvar.

Det går att säga:

Döden finns inte.
Och låtsas att de bara åkt på en lång lång resa
någonstans,
ovan molnen.



Återföreningen. IIII



De skall sitta i en ring
som en familj.

Som stenar lagda i en cirkel.

Och deras namn skall vara
vackert ingraverade
i guld.

Ingen skall längre bry sig om
varken skam
eller skuld.



Slut.