Vilddjur som levt i smärta, har lärt sig slicka sina sår.
De reser sig, andas. Haltar vidare på samma spår.
På något sätt reser sig solen igen,
över den vilda och snåriga djungeln.

Ärren bildar mönster i pälsen av titan
Och smärtan som följer känns aldrig likadan.
För den renas genom aortan, med sitt skyddande skal.
Och kommer ut som destillerade tårar.

Visst finns det hinder som stoppar evolutionen,
och ibland prokastinerar även den vildaste tigern på jorden.
Men i slutändan visar sig det mesta vara värt,
för utvecklingen av själens aura.

Så ryt nu alla tigrar. Slipa era klor.
Det är i styrkan vi särskiljer liten från stor.
Och smärtan kommer än en gång tillbaka.
Men vi lär oss att slita den itu.

Vi är vilddjur som levt i smärta, som har lärt oss slicka våra sår.
Vi är vilddjur som glömt vad som hände igår.
Och inget hinder är för stort att hoppa över.
Vi reser oss alltid igen.