Jag väntar på något omskakande, som jag kan falla huvudstupa i.
Något måste hända utanför för att skaka om allt det gråa inuti.
En fransk terapeut med en cigarr i handen, han hade sagt att jag prokastinerar nu igen.
Han hade skakat på huvudet åt mig och jag hade snäst att det ska han få ångra, men han hade sagt - Michaela, "Je ne regrette rien".

Och alla sablans Freudianer tycks alltid få rätt. Kanske är jag född med en stark vilja att löpa amok. Och kanske är vägen dit jag vill sällan lätt, och helt ärligt - kanske är jag tillochmed långt ifrån klok.
Men av alla saker jag någonsin tvivlat på, så är springet i benen inte en av dem. För av alla saker som lett mig vilse, så är det just springet i benen som lett mig hem.
Så när terapeuten frågar om jag någonsin tänkt stanna, så vill jag bara ställa frågan tillbaka. Vem fan är han och alla andra sjusovare att förklara om sömn för oss som föredrar att hålla oss vakna?

Dra mig baklänges några varv runt huset, och lirka gärna i mitt känsloliv, men mina ambitioner och min personlighet ger du ditt Freudianska fan i.
Släck inte en själ som andas så mycket vilja. Så mycket kärlek, optimism, hopp och eufori. Släck inte dem samma krafter du om ett halvår kommer försöka peppa andra i.

Det må vara lite speedat ibland, lite över hastighet från tid till tid. Men min kropp och själ har andra sätt att finna frid.
Svart eller vitt, mina skalor enligt dig, men jag lovar dig farbror - Jag har hela Pantheon i mig.