Flisorna från det rosa nagellacket smakar som blod i käften.
Vilken transformation, vilken resa.

Från rosa lollipoppiga drömmar till en hårdrockarapproach.
Till mörkret. The dark passenger. The beast inside.

Rosa nagellack som lackades med noggrannhet och passion. Drömmar om jordgubbar och champagne. En mysig avslutning på en drömmande vecka.

Bam.

Biter naglarna av mig själv. En hunger som inte går att mätta. Det brinner, det brinner. Ångesten. Ta bort det rosa. Det lollipoppiga. Ta bort allt snuttifierat och glorifierat bullshit. Ta väck den leende primadonnan ur spegeln, hon som är flickigt rar och tillmötesgående mot världen. Som niger och tackar för sig. Håller sig bakom, ett steg efter. Som alltid ler. Alltid. Alltid. Alltid.

Upp som en sol, ner som ett fallande åskmoln. Kittlet i magen när g-kraften i svängningarna tar över kroppen och låter mig veta att lagen om tyngdkraft är lika aktuell nu som då. Centripetalkraften i huvudet, som snurrar runt och runt och runt.

Fjärilar i magen, som hon i rosa nagellack hade sagt.
Implosion i själen.
Småbitarna kastas runt i det vakkum som återstår.
Som återstod.
Som smakar lika mycket blod som allt annat.

Tillbaka till det rörelsemönster som utgör det rovdjuriska.
Tillbaka till homeostas.
En tass i taget, framåt.
Andas via näsan.
Slickar mina sår.

Vi reser oss igen.