En del mäter sin energi i socker. Jag ser ingen mening i det.
Den kurva som syns i blodets avtryck har ändå känts tillräckligt konkret.
Jag tycker att spunnet socker har sin charm på tivoli, och det kan anta färgerna röd, grön eller blå. Men i samtliga fall jag tappat nyanserna på kinderna har det aldrig hjälpt mig ändå.

Och för att vara avtryck från blodet så saknar svaren sin historia.
Siffrorna berättar aldrig "sagan om".
Det tankas i små rör och analyseras mot en standard,
men vem som tömde människan på blodet från början talas det aldrig om.
Och jag vill så gärna slippa känna att jag alltid måste gå med ryggen mot väggen. Jag önskar att gamla spöken också gick i pension.
Jag vill så gärna kliva ur attack och defensiv, och kliva in i någon aura av total regression.

Men spöken pensionerar sig inte och dom älskar socker - Spunnet eller ej.
Och jag kan inte vinna ett slag mot externa krafter sålänge jag inte kan vinna den fighten som pågår i mig.

Så jag mäter inte min energi i socker. Förlåt, men den delen av mitt liv är passé.
För mig finns det högre berg än Everest och djupare dalar än ruset.
Och mer i livet än sena nätter med fylledimma och rosé.