Asch, du stinker mezkalin. Inte den skarpaste fisken i saltvattnet.
Och av hela mitt socialdemokratiska hjärta önskar jag att jag kunde älska dig gränslöst. Se dig ändå. Kura ner mig och mysa i dina skrattgropar.

Du brukade dofta sommar och ditt leende välte berg. Du var över 180 centimeter kärlek. Du behövde bara glittra och världen låg vid dina fötter.
Som en ängel i fel dimension.

Något skrämde dig och jag vet inte vad.

Det är bara i sagor man kan vara osynlig under en mantel. Men du försökte ändå. Gömde dig i färgade glasflaskor och menade på att sprit inte har något minne. Minns inte. Finns inte. I ruset av etanol och i ljuset av blinkande lampor var du kungen över djungeln. En termonukleär reaktion. Ett kaos. Alla såg. Ingen såg.
Du såg ingenting.

Jag saknar att rulla runt i dina skrattgropar ibland. Minnet gör mitt fnittrig.
Som en duo var vi untouchable. Vi hade planer, visioner och mål.
Vi lekte med livet. Lärde oss leva.

Jag valde att stanna när du valde att gå. Så många mil separerade oss att transfusionen mellan våra känslor bröts. Som dålig mottagning. Den triangel vi utgjorde lutande mot varandra brast. Vi lämnade efter oss ett känslomässigt plockepinn för andra att samla ihop. Du valde att gå och jag stannade kvar.

Jag ser dig ibland. Du sitter här och där. Rent fysiskt är du tillbaka, men du har lämnat dig själv någonstans. Du luktar inte längre sommar. Du osar av sorg. Förtappad och förglömt, något skrämde dig. Jag stannade och erbjöd dig trygghet, men du gick och ville stå upp själv. Jag kunde inte göra mer. Förlåt.

Men du luktar inte längre sommar. Du luktar mezkalin. Och jag vet inte vad som gör ondast längre. Den frätande känslan av din doft i mina näsborrar, eller den molande värken i mitt bröst när jag ser dig gå förlorad.
När jag funderar på hur saker kunde ha varit.
Hur långt du kunde ha gått.
Hur untouchable vi kunde ha varit, du och jag.