I Västerås stad har man bestämt sig för att bygga om. Man vill skapa något nytt, något större. Något som påminner mer om Stockholm. Hela Smedjegatan är avstängd för trafik, och på skylten sägs det att gatan öppnar igen under 2012. Man ska bygga en biograf. Större än alla andra. Bättre än alla andra. Och helt galet jävla centralt.

Det är lite så mentaliteten är här i staden. Man vill gärna vara både större och bättre. Och nyare. Och fräschare. Den 1:a april stod det i Vestmanlands länstidning att Sigmatorget var under ombyggnad. Man skulle skapa ett stort glastak över hela torget, sätta upp solceller på taken för att driva torget med egenproducerad solenergi. Man skulle borsta bort vägdammet och göra ett utomhuscafé, fast inomhus. Det här var årets aprilskrämt ifrån tidningens sida. Men skämtsamt var det sista det var. Det här är ju Västerås.

Som i ett diagram ser Västerås citys gator ut som x och y-axlar. I gråskala. Staden är fångad av ringvägen, en cirkel som avgränsar det som är centralt ifrån det som är lantligt. Jag tror man stör sig på det här, för det begränsar möjligheten till expansion. Så man bygger på höjden istället. Alla som är under 2 meter långa sorteras ut och hänvisas till någon annan stad, kanske till Hallstahammar, kanske någon annanstans. Här måste du vara lång, stor, bäst, störst, större. Vi pyntar centrum med snygga människor och skickar in bidraget till årets playmate. Fast för städer. Snygga ansikten, kurvor på rätt ställen, en välgjord sminkning och snygg stajling. På en gris.

För under ytan, under allt det här - där gömmer sig fortfarande en stad där droger cirkulerar som sms mellan ungdomar. Där det i varje gatuhörn finns någon som precis förlorat någon, eller något. Ett hem, inget hem. En person vars promillehalt mäter högre på skalan än hans självförtroende. En kvinna som vågat sig utanför kvinnojourens väggar för första gången på evigheter. I vasaparken samlas man och delar på varandras öl. Vissa är över 60, andra är under 18. Och vissa vet inte ens vilka dom själva är.

Men staden är vacker. Den blomstrar och den ler. Den charmar dig med trick som den vet fungerar. Rudbeckianska gymnasiet sträcker sig som en vig ballerina över stadens utkant och flirtar med sina bildade ögon. Täta ögonfransar av högt betygsatta elever. Blink blink. På andra sidan staden mottages flirten av Lillåudden som är alla arkitekters hemliga älskarinna. Höga slanka hus, dekorerade med kärlek och pengar. En böjd svank till bro som sträcker sig ifrån den ena konstgjorda ön till den andra. Med utsikt mot Mälaren. Magen uppåt, blicken mot skyn. Redo för älskog med stadens veteran, Stadshuset.

Ding dong, klockspelen ekar mellan stadens hus. Som en tropisk fågel tar den till alla trick den kan för att säkra årets avkomma. Eller i det här fallet, årets invånarsiffror. Vackra dansuppvisningar, tjusiga läten och en välkammad och färgglad frisyr. Ding ding, det ekar mellan husen. Och fastän han tror att Lillåudden bara ägnar sin kärlek till honom så står han ändå kvar i mitten, mellan den hemliga älskarinnan och den flirtiga Rudbeckianska skolan. Lyckligt ovetandes om deras otrohetsaffär. Ding ding, han fortsätter ringa i sin klocka. Bedyra sin kärlek. Men under ytan lurar skeptiska sinnen, för där finns alla dom som ännu inte upplevt kärleken. Alla dom som inte bryr sig ett skit om klockspelet utan funderar på om dom ska sova i Punktgallerian eller i Skrapans parkeringshus inatt. Dom som frågar om någon har en tia över. Dom som har slutat tro på Gud.