Hur stort, att få äga underbara, klara minnen

ännu när livets afton tonar fram,

och då kroppens alla muskler och leder

bara ber om, att få vila ut,

efter ett långt livs tröttsamma vandring.

Att då för sin inre syn få uppleva

ännu en guldskimrande solnedgång,

och med sitt inre öra kunna få avnjuta

sats fyra i Gustav Mahlers femte symfoni,

det är, som Shakespeare skriver:

En nåd att stilla bedja om -

också för den, som till äventyrs

råkar få höra/lyssna till dessa rader.