mitt inre växer likt en gravid kvinnas mage
mitt inre foster
hela tiden utvidgas mitt inre
skillnaden är att mitt inre foster är ont
demoniskt
snart är jag säker på att den kommer detonera och explodera
inom mig
att min inre bubbla
ska transformeras till någon slags
Big Bang
inombords
som spränger mina livpumpande
organ i bitar

Inombords gråter jag
vattenfall

Inombords rör det sig
Känslorna svallar

varför har jag blivit så likgiltig inför allt?
Varför har jag så svårt att fälla äkta tårar?
Min sorg fängslad inombords
förträngd

är det för att jag gått igenom så mycket
som jag blivit melankoliskt likgiltig?
för att jag
känt att det är så mycket
triangeldraman
intriger
att jag inte klarar av att hantera dessa
och lösa upp dessa olösta knutarna som dessa
personintriger skapar?
känslan av att jag jämnt gör fel
oavsett vad jag gör
jämnt gör jag fel

jag flyr som
ett barn
helt
vettskrämd
för vad att erkänna vad jag verkligen känner
vettskrämd
för vad en potentiell ärlighet skulle skapa
vill inte såra
eller skapa obalans
så irrationell
inkonsekvent
är jag

***

jag
släppte trots allt ut tårarna
gav utlopp för dem
som bevarats i mitt inre hela tiden av ren stolthet
för att försöker intala mig själv att jag är
okej
att jag mår bra
fast jag inte gör det
för att jag känner mig så splittrad
som ett svårlagt pussel
väntar på att någon ska vilja hjälpa till att pussla ihop mig

är dock så rädd för att släppa in något i mitt liv
allt jag tänkt, känt
upplevt
den vardag jag lever med varje dag
jag skäms

***

jag känner hur den friska höstluften låter min frusna kropp
andas och värmas
jag känner hur jag själsligt är likblek i huden
hur jag sakta förruttnar
fördrivs ur denna värld
tynar bort
upplöses genom kyla
genom att överväldigas av så många sorger

med ensamkramar
kramar jag mig själv
men jag väntar
på
tillsammanskramar