Vad har jag gjort?
Vad har jag gett in mig på?
Det känns farligt.
Läskigt.
Obehagligt.
Det känns verkligen inte rätt.

Fåordigheten.
Det kryptiska.
Mystiken.
I det hela skrämmer mig.
Som i ett gammalt öde hus med spindelväv
Där tystheten fortfarande hägrar.
Där atmosfären byggs upp genom en dold dimma, en dold spänning av den förtätade luften som tidigare gett liv, som tidigare andats i det ödsliga husets rum och vrår.

Allt detta gör mig mållös.
Jag vill bara fly.
Nu vill jag bara stanna hemma
hos Tryggheten.

Jag vill bli räddad.
Jag vet inte varför jag gav mig in på det från allra första början.

Det är skönt att jag har alla de runtomkring mig som jag har.
Som kanske kan stötta mig, vagga mig i ett ögonblick som detta.
Som jag kan anförtro mig till i svåra situationer som denna.
När jag ska fatta ett beslut som detta
Och stå för det jag gjort.
I mitt förflutna.

Jag har verkligen på senare tid känt något så intensivt.
Överväldigande.
Så jag uppskattar verkligen de som finns här med mig när jag svindlar iväg såhär.
Då jag befinner mig på okänd mark som jag tafatt utforskar.
Både fruktlös och befruktad mark.
För vad är det egentligen för mark?
Spännande, exotisk.
Uppslukande och oförglömlig.
Hänförande.
Fascinerande.
Berörande. Vidrörande.
Nyfiken är jag.
Trots att jag vet att det väntar en fara.
Att riskerna finns.
Att hålet kanske slukar mig.

Jag är inte längre trygg och säker
Jag är utsatt.
Jag litar inte på alla dem jag gett mitt förtroende till.
Jag har handlat för snabbt utan att tänka en andra gång.
Utan att reflektera.
En utmaning så svår.
En prövning.
Som jag nu måste uthärda och överleva.
Något jag måste utplåna.
Något jag måste lösa.

Men hur?
När min rädsla är så stor?
Min ansvarskänsla så utplånad och låg.

En lärdom har jag fått från detta.
Jag är inte längre ett oskyldigt barn.
Ingen tonåring.
Jag är vuxen.
Och jag måste lära mig agera efter mitt handlande.
Reda upp efter mig. Sortera. Ventilera.
Det är för mycket just nu.
Jag vill lära mig behärska mina tankars kraft och tänka till en gång till
Innan jag ger in mig på något nytt.
Igen.
Betona vikten av att vara uppmärksam och vaksam.
Så jag inte hamnar här.
I rädslans mörker.

Samtidigt har något eller någon
Förmodligen delvis redan räddat mig från rädslans makt.
En veva av händelser som slukat mig.
Möten som inträffat.
Som lett till större tilltro, ökad trygghet.
Stabilitet.
Min själ är på väg någon annanstans.
På väg mot något nytt.
Vevan av händelser som fört med sig något som kanske kan bli långvarigt.
Tillsammans kanske vi kan skapa och utveckla något
Nytt.
Något som vi alla vill ha.
Något som vi alla drömmer om, önskar
Och eftersträvar.
Något vi ömsesidigt suktar efter.
Tillsammans kan vi kanske bilda något.
En gemenskap.
vänskap....