Dennis sprang längst med gatorna i stan. In i små gränder och ut på stora vägen igen.
Hur skulle han någonsin hinna fram i tid?

Dennis hade många gånger fått höra om männen. Männen som senare skulle mäta bredden på hans näsa.
För att döma hans liv.
Han kom inte ihåg vad männen kallades för. Men han mindes ordet führer. Pappa hade sagt det med sådan avsky och rädsla i de nästa svarta ögonen.

Dennis bruna lockar studsade mot axlarna när han sprang längst med gatorna. Gatorna som han senare skulle få gå och skämmas på. Skämmas för att han var den han var.

Han fick oftast komplimanger för sitt hår, fats det var innan.
Innan allt förändrades. Innan de bytte namn, boende, kläder. Innan han slutade vara Dennis.

Hans namn hade han aldrig gillat.
"Vad är det för en tysk liten pojke som heter Dennis?" hade hans lärare frågat när han kom till skolan första dagen.
"Mina föräldrar är av zigenarsläkte och namnet är resande" hade Dennis svarat vant.
Läraren hade lyft på ögonbrynet, fnyst till och fortsatt med klasslistan.
Sen den dagen var det ingen mer i skolan som pratade med honom. Inte ens läraren tilltalade honom om de inte anklagade honom för något.

Ögonen som hade sett så mycket mer än de skulle behöva.
De bruna, blåögda, oskyldiga ögonen.
Hade ingen någonsin kollat rakt in i, utan avsky.

Nu var de efter honom.
Efter pappa.
Hur skulle han hinna till pappa i tid?
De gröna männen med röda märken.
Han var körd, det visste han.
Att han inte kunde hålla sig ur problem,
Eller var det verkligen hans fel att han var zigenare?