Farfar hade inte stor respekt för katter och brukade lyfta dem i svansen. Men nu var det Emil jag skulle skriva om, och det var därför jag skrev hur farfar brukade behandla katter.
Emil hade lika mycket svart som vitt med vita långa tofsar på öronen, ett svart och ett vitt öra. Han hade dessutom ovanligt lång svans. Hans mamma var Matilda, men den som tog hand om honom var Katta (som tog hand om alla kattungar på gården, vare sig de var hennes eller inte). Emil var en tuff liten rackare.
När Emil var 2 månader gjorde farfar som han brukar med katter och lyfte upp Emil i hans långa svans. Det skulle han inte ha gjort, för Emil fräste till och på något sätt fick han först satt klorna i byckbenet på farfar och klättrade snabbt med framtassarna samtidigt som farfar höll i svansen. Emil svängde sig sedan över till farfars arm och grävde in klorna rejält i skjortan och armen och trots att farfar släppte tager om svansen och viftade med armen hängde Emil kvar fräsande tills skjortan brast. Det var sista gången farfar försökte lyfta upp Emil.
Någon vecka senare kom en grame med sin newfoundlandhund på besök. Hunden brukade jaga alla katter den fick syn på, utom Katta som han hade en väldig respekt för sedan en tidigare gång. Katta var inte i närheten så hunden började glatt jaga alla katter den fick syn på. Emil stod på brunnslocket och tittade på tills hunden kom springande mot honom, då reste han ragg, men flyttade inte på sig. När hunden kom fram fick den klorna i nosen och sprang ylande därifrån, efter det lämnade han även Emil ifred.