Mina blodådror pumpar blodet ut i kroppens alla delar.
Värmer mig inifrån när kläderna inte längre räcker för att värma min taniga kropp.
De tog min olle. Och mina varma skor. Allt jag har nu är trasiga kläder med förnedrande ränder och en rosa triangel på. Jag är Z-327M.

Jag heter Mira, men det var länge sedan. Det var när jag fortfarande bodde hemma i Tyskland, på de innersta gatorna av Berlin. Det var innan min mamma berättade för den tyska polisen att jag gillade tjejer mer än vad jag gillade killar.
Det var innan de dödade hon jag älskar och hennes taniga kropp. Det var när jag fortfarande var kött och muskler.
Muskler som tonade sig genom tröjan och det långa blonda håret flätat i dreads längst med ryggen . Luggen som ramade in mina runda ansiktsdrag.
Det var innan jag blev dömd, det var innan Mira dog.

Det tog mina kläder och rakade av mitt hår. Tvättade mig kallt, skrek och slet i mig. Män med sträva fingrar som greppade hårt. Det var därför jag aldrig hade gillat dessa djur.
Nu har musklerna försvunnit, så som kläderna och håret. Till och med köttet på mina ben undrar jag ibland var det har tagit vägen. På nätterna brukar jag tänka på min döda. Min familj, som är som döda för mig
och jag som död för dem.
Jag brukar tänka på mitt förlorade jag och mitt gamla namn.

Mira, hon var en vacker flicka, gjorde sällan dumt. Hennes dreads hade hennes pappa svurit över. Högt och oblygt.
Men annars var hon ganska fin.

Året är 2017 nu. Om jag har räkat strecken noga, är det den 4 september och min födelsedag. Jag är 20 år idag.
Jag har varit Z-327M i 2 år och Mira 18 år innan det.

Min kropp fryser och blodet försöker förgäves värma mig
Allt för att jag älskar den jag gör.