Jag började min resa som
ni andra

mitt skrik var friskt och det
var starkt


Den andra. Den om livets fönster.


Hans blick varm.
Inte alls som den ni tror. Inte
kyssa mina tår. Inte famna
nakna axlar. Hans tunga
inte heller möta vårtan vid min
gård.

Närhet till frihet. Vid samma
tidpunkt varje vecka. Fönstret jag
alltid såg. Hans rygg vänd mot.


Tårar i ledband. Beroendet och
korset. Rädslan min egen. Hur den
lamslog. Höll honom fast.

Sakta kom kärlek efter hat och
missmod. Tillit sprang på ben av
porslin.


Hans vackraste ord skönare än
den köttsliga kärleken,

Alltid den platoniska givit mig
meningen,


" jag har försökt att inte styra
kändes som du, just du, "

Du ska bli det du var ämnad
vara

Kommer att bli bra



en dag