Jag minns det som igår, peppakaksbak med mamma.
Sitter jag alldeles tyst och stilla kan jag förnimma dofterna.

Det var ingen liten deg mamma gjorde,
det var många som hon skulle dela pepparkakorna med.

Förkläde och huckle på huvudet skulle vi båda ha.
Sedan skulle plåtarna smörjas, det fanns inte bakplåtspapper då.

Händerna skulle tvättas noggrant innan vi skred till verket.
Mamma kavlade ut degen tunnt och fint.

Vi hjälptes åt att ta ut kakorna med måtten, små och stora hjärtan.
Pannkaksvändaren använde vi till att lägga över kakorna på plåtarna.

Gräddning gick som en dans och dofterna spred sig, man fick passa
ugnen så de inte blev brända kakor.

Sedan allt var gräddat hade vi ett berg av pepparkakor.
Vi var båda varma och rosiga.

Iskall mjölk och nygräddade pepparkakor var belöningen.


Mamma finns i sin himmel nu, men hon blickar säkert ner och ler.
När hon ser att jag bakar pepparkakor med mina barnbarn.