15:e kapitlet
Staffan var en stolledräng

Tjingeling och kompani började få tråkigt och såg fram mot Halloween. Men något måste ha gått fel i deras ärthjärna (ja, de har bara en). Klockan fem på morgonen smög de sig fram mot träden med de intet ont anande koalorna. De var iförda vita särkar och svarta spetsiga hattar med stjärnor på och bar långt vitt lösskägg.
När de kom fram till träden pockade de fram var sin bergsprängare och vred upp volymen på max, sedan satte de igång musiken. Tjingeling hade valt Sibelius, och Jojo hade Luciasången, men Agagaton tyckte att de var för mesiga så han spelade Clawfinger, Marching into history marching into war ...
Det var mycket överraskade koalor som vaknade till detta oljud, och inte blev det bättre av att Tjingelingarna började sjunga Staffan var en stolledräng, i kanon, men ingen av koalorna vågade säga någonting med tanke på vad oljudets skapare kunde tänkas hitta på då.
Koalorna hade dock antagit ett valspråk:
Det är bättre med att komma före än att förekommas. De var visserligen inte helt förberedda på detta oljud men antog snabbt utmaningen och bemannade sina stationer för eldbekämpning, fyllde brandsprutorna med melass och satte igång att pumpa. Snart var Tjingeling och kompani helt täckta av denna klibbiga sörja. Och då satte koalorna igång att riva sönder sina kuddar med dun och snart var det en fjädertäckt känguru som med vissa svårigheter hoppade runt träden och eftersom de knappt såg någonting hoppade de in i träden och några koalor trillade ner. Sedan började de hoppa in i träden med mer avsikt och hade till slut skakat ner alla koalorna i sörjan på marken.
Bergsprängarna hade för länge sedan slutat att fungera så det enda som hördes var Tjingelingarnas Staffan var en stolledräng, som de inte hade slutat sjunga på.
Efter ett tag viftade en av koalorna med en näsduk och ville ha förhandlingar. Tjingelingarna satte sig på huk framför lägerelden och koalorna plockade fram en fredspipa som gick laget runt, då plockade Agagaton fram sin fickplunta och skickade den efter pipan, sedan började de med förhandlingarna och kom fram till att denna rond hade blivit oavgjord. De skakade tass på detta och drack upp resten av pluntan, sedan gav sig Tjingeling och kompani iväg för att hitta ett lättare offer och det blev den puckelryggiga taipanen som drabbades.
Han såg en förskräcklig skepnad komma sjungande på Staffan var en stolledräng, men han hann inte smita undan innan den var framme. De smorde in honom i melass och fjädrar så att han såg ut som en miniatyr av Quetzalcoatl, den befjädrade ormen, fast mindre färggrann.
Tjingelingarna var nöjda med sitt dagsverke och hoppade i närmsta dypöl för att bli av med en del av fjädrarna och sörjan, sedan rullade de runt i sanden och snart såg de ut som en "normal" känguru igen.
När de var klara att återigen hoppa in i solnedgången såg de ett stort vitt monster stå i deras väg.
Läs den spännande fortsättningen: Sigge, den tvåpoliga isbjörnen.