lika dunkel som sin övertygelse
om kärlek travade han över min
tröskel. Slog sig ned.

Det handlade om att vara på sin
vakt. Om detta viskade ljuset.
Som var som månens. Min tillvaro
låg upplyst men utan spår av
förmiddagssol och tulpaner i vas.


Jag kan så här i efterhand vissla
på väg ur och i badet. Tänka på
livet. Det lilla och det stora.

Jag är förnuftig och jag njuter
av min bilfärd. Till arbete. Till
traktens lokala affär.

men i bakhuvudet gnisslar det
en skruv. Ett dovt påtagligt ljud
som vrider och vänder sig om
jag har tur.


Det har jag i överflöd. Omkring mig
i det trånga köket får jag bilderna
av mitt jag definierade. Av andra.
De säger att mitt skratt hörs genom
arbetets väggar, de där ni vet som
kluckar och som smittar ner de andra.


På gatan fångas andetag med anden.
Blickar stannar kvar och jaget vandrar.
Om. Om vi två mötts. Om vi två rört
invid varandra. Längs krogens långa
disk. Invid mellqvists kaffe utan list.


men ni vet det är en dröm och
verkligheten stum.


Jag bar en naken levande kvinna
i en väska. Hennes längtan fyllde
lädret. Om jag lade örat intill
hördes kvävda rop.


Det är nu så att väskan
inte längre finns. Kvinnan hon
har rymt och lädret ligger spritt


I gatans ljus möter jag inte
längre hennes blick. Och om
så sker dansar evigheten bakom
leendet hon döljer.