Solens fingrar
försöker köldblå
ta sig igenom
trädens snötyngda
grenverk.

Det var så;
denna advents
första dag:
tänkte hon.

Aposteln (utan namn) stod vid kaffebryggaren. Och bad knappast om en kopp med nybryggt kaffe. Nej dennes sändebud var av ett helt annat slag.
Och hade då rakt ingenting med religon att göra.



Hon hade trampat rakt på honom. (marionettdockan hon namngett Pinochio)
Utanför dörren till den lilla sängkammaren.

Där hade han legat, Pinochio.
Hans trådar voro inte längre av enklaste snören. Nej,de voro ersatta av mänskligt lidande, hudstrimmlor och blod låg i en enda sörja.

Han skrek och gapade av sin smärta.

Hotade bönade bad. Men hon lyssnade knappast,
inte ens när blodet skvätte upp på de vita väggarna.
Hon satte sig på en stol i det varma köket
och bjöd in aposteln.

-Vilken satans röra, suckade hon.
Och tog stora klunkar kaffe ur den blommiga koppen.

Aposteln sträckte fram ett handskrivet brev.
Men när hon försökte läsa så grumlade sig texten som om den skulle upplösts i vatten.

-Jag har förlagt mina empatiska glas. Kan du sträcka mig de agressiva.
Bad hon aposteln.

Och det var den första advent
anno år 2012.