En mörk gata
utan samhörighet.
Jag lyssnar på Beethoven.
Någon går förbi
med nedslagen blick.
Andedräkten tar paus från andningen,
vi möts vid odragna gränser
i vaakumet mellan två ögonblick;
intensiv väntan på luft.

Förbi. Stegen ekar mot ryggen.
Där framme står en bänk
tom som ett hålrum.

Ensamhet.
En gatlyktas vita ljus
sänker himlen.
Kan den nå mitt huvud?