När jag vaknade i morse
morgonstunden var
obeskrivligt ljuvlig.
Det hade snöat hela natten,
mjuk snö som dun överallt,
alla träd i rimrost.

Fattade snart att
jag hade drömt en underlig dröm.
Din och min själ
hade blivit inflätade i varandra!
Livet skulle ännu kännas hoppingivande
om jag bara kunde veta, vem du var!

Jag utgår från att du vet
att då man finner en riktig vän
berör hon honom
med varenda cell
oberoende av avstånd.
Då vore livet åter givande och härligt?

Jag antar att jag en kväll går till vila med dig,
i mina tankar insomnar jag i din famn,
jag är inte mera varken ensam eller sviken,
livet skulle te sig lockande,
det kunde vara lättare att leva
den tid som för mig kvarstår!

© Heikki Hellman 2012-12-04