Jag blev förvånad när hon kom hit, och hur lätt det gick. Du bestämde dig för att inte tänka på killarna – men samtidigt – satt vi inte vid ett bord utan flera, och pratade om det här hemska.

Och jag tänkte också på hennes vän, hon med nördiga brädspelen. Jag tyckte aldrig om att vara i Crystals lägenhet där allt stod mer än punktmarkerat. (Blått, orange, så ung). Jag vidhåller att vi pratade och pratade – om de här två vitt skilda sakerna under samma dag, ett knaster och historiska underverk.

Du ville att Anna skulle göra saker för dig, som att sjunga på radion, och jag undrade om han orkade vara någon sorts guru. Hon lämnade sina dörrar öppna, besvikna suckar. Anna med vänner pratade om män, var det den man som höll henne fången? I sitt våld. En person som man inte kan lita på. Det vimlade av din dusch, handen vid din sida, efter att ha varit en förövare i sorgen, kudden.

Det kändes märkligt, som om killarna i själva verket var mina vänner, hade varit mina vänner, och önskade att jag fick veta hurdan sanningen var, och att det kändes bra i början. Men nu vill jag inte se dem mer. Man kunde höra plogbilar och sirener. Men jag mindes ondskan i ögon tills den dag jag vaknar och börjar om. Och några saker är borta. Oersättliga saker. De sade att ”de hade dem”.

När man har gjort det tusen gånger raderas poseringen. Netta inom pärmar såg, ett par jag kände, som ännu inte ville lyssna till mina bekännelser. Det är lite svårt att prata om. Sedan, när du satt och lyssnade på radio, kom det låtar och du grät, för du kände igen hennes röst. Netta träffat gosse i fotoalbum. För många öppna dörrar…

Tillbakalutad bok. Persikokärnan i hans underlag. Möta honom. För den han var. Fulla i skratt de här två killarna. Paret. Och det var då han blev sjuk, men när han tittade bort såg jag honom le. Hon var bara en konfirmand som mötte fullvuxna. Och som till min förvåning tappade humöret totalt i drömfångaren. Verkligen ersatt minnena jag levde med. Så de är borta nu.

Tröjan känns blöt, den är blöt, och det är Guds ideer. Prästen som ska begrava mig är inte född ännu. Det här är livet som ensamvarg, på en restaurang, i mitt rum, två män med ficklampor. Definitivt Ravens. Utseenden jag kände igen från fanzine och tidningar på ett skivkonvolut. Jag uppfattade inte mycket av vad de sade, de var så stressade.

Där satt herrarna ensamma hemma. En intervju och ett offer. Ge mig ditt cigarettpapper, M. Vill du vara så vänlig. Och det är mjukt som silke som din innerarm. Han har förresten ditt telefonnummer på en stor lapp på spegeln där det står ”Monotheist”.

För första gången hade decennier gått, spårat ur, och de var minst två stycken, om du tänker på det en liten stund. Någon som är nästan som jag, på vilket sätt, när han är full. Allt bytes ut. Sällskapen, de flesta rummen. Fyller varandra med information om sig själva, vilka de är. En äter skinka. En annan äter gul snö. Ser busig ut.

Eva har en dotter med ett hår som faller vackert som bara den. Ett långt tal på spegeln där det står något med en liten handstil. Ett hjärterum. Och så alla dessa lögner han måste säga om sig själv, vad han har för svagheter, och vilka han kanske följer efter med en fackla. Hur kvalade han in i hennes vackra hår? Hur länge hade det här pågått?

Jag satt och tänkte. De mötes som två rökiga fartyg. Din bön, din ändlösa massa. Allt rökigt tar farväl av det du visste i en dimma. Det största ögonblicket utan spärrar. Och då kom hon i andra hand.