När väl jätten som länge slumrat vaknar
väcks livets virvlar till liv
Han häver gröna fingrar mot skyn
Hans sträcker sin ryggrad - urberget själv
Och fuktiga kvava andetag,
med en pust och en frust,
sätter gryning i glöd

Du följer hans råa rena form
och även om dalen sluttar
även om grönskan står som en mur
och du inte vet hur
Kör du snart fötterna djupt i den röda myllan
och äter av hans ansikte

I världens livmoder står tiden stilla
och nöjd, ja tillfreds, saktar du in
Jorden fingrar försiktigt
och du står där, stilig och stel.
det förfärliga förflutna
eller morgondagens våndor
rör dig inte i ryggen

Mississippi masserar jättens hätta
för sina fingrar genom hans hår
upp i norr torkar hennes tår
Svartsjuka moln ovanför
fäller bittra tårar ty de önska
omfamna världens livmoder
som floden jorden gör

Kom bror.
Ta din syster i armen.
För när festen är slut
och vi krupit till kojs
kommer doften och synen
av en morgon som gryr
aldrig att nå oss igen


//skriven ihop med Coco Rand.