jag är i new york.

du är i stockholm.

det är ganska många meter mellan oss.
inte riktigt gångavstånd.
jag kan inte känna en plötslig saknad
och göra något åt den.
hoppa på sista tunnelbanan
endast för att få sova nära,
är inte ens ett alternativ.

vi träffades under 4 veckor i somras,
och sen skulle jag bo 6 månader i new york.
där någonstans blev livet orättvist.

jag vet inte om man får sakna någon
som man inte ens hann lära känna.
men jag har alltid brutit mot regler,
så jag tänker sakna dig ändå.

det hade faktiskt varit ganska lätt att inte sakna dig,
om vi inte hade haft facebook.
om jag inte hade sett bilder på dig,
och en chattikon som är grön ibland.

men vet du? när jag ser ditt ansikte
så saknar jag dig egentligen inte så mycket.
och när vi chattar så är du ju bara ord.
men det är när jag ser detaljerna,
som jag vill ta nästa plan hem.

som dina händer t.ex.
när jag ser dina händer på en bild på facebook,
då vill jag att de ska röra mig.
nu.