En jul för en ensam själ

bekommer den sällan väl

Minns sin akilleshäl

och hur den höggs ihjäl

Ett hjärta kan osett förblöda

bland allt det hysteriskt tomteröda

Vilar så kallt och dött

på sin egen bädd av rött

Den yttersta trettondagen

är kniven som vrids om i magen

Aldrig ett hårdare slag

tillintetgjort ett jag

Det som den ene roar

bränner alla den andres broar

Ett år eller en eon

Och allt vatten under bron

Ingen prins tog upp den skon

Askungen förblev ett hjon