-


- Så blek du är i kväll, sade Solen till Månen.


- Blek är jag, svarade Månen och svängde runt litegrann - och jag har mina skäl ska du veta, du kära Sol långt uppe på parnassen ...


- Parmassen?


- Parnassen, min vän. Par-nass-en!


- Som parmesan på ett ungefär?


Solen skrattade hjärtligt åt sitt skämt, men blev snart allvarlig igen:

- Är det människorna nu igen? För inte är det väl jag, din fjärran granne, som sårat dig på något sätt ...


Solen rodnade vid tanken.


- Nej, nej! Jag är mer beroende av dig nu än någonsin förr. Av allt ditt ljus ... det du sprider i ett annars så svart och ödsligt universum.

- För människornas skull behöver jag dig ...

Vid dessa ord svängde Månen runt på nytt, inte ett kvarts varv men nästan, fortsatte sedan:

- För såg de mig inte under stjärnklara nätter blev de alldeles förvirrade - klarar inte av att dikta ...


Lättad av svaret viftade solen med sina strålar rakt ut i tomma intet:

- Ack käre månevän, du har alltid varit så beroende av mig och mitt ljus, särskilt nattetid ...


- Det är för människorna jag måste lysa, upprepade Månen stilla.


Solen, som vid det här laget tröttnat på att konversera, lyssnade inte längre utan passade på att gömma sig bakom ett moln.


- Parmesan, fnyste Månen åter ensam, alltmedan han blickade ner på det blåskimrande klotet där nedan.


Där fanns de, de onda och de goda om vartannat och alla de som var både det ena och det andra (vilket var de flesta), alla för vars skull han ville lysa särdeles klart.




-------------------------------------SLUT----------------------------