Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Fysikpriset

-

Efter sin långa färd från solen ner till jorden gömde dom sig, tre små neutriner, satt hopkurade i en mörk och kall garderob.

”Inte visste jag att vi var så märkvärdiga,” sa en av dom till de andra, ”vi som är så många och så obetydliga. Ändå verkar det nu som om det var något alldeles särskilt med oss.”

”Nu tänker jag sluta banta,” genmälde den neutrin som satt i mitten, ”tänker hädanefter stå upp för den jag är. Jag ska gärna gå upp lite mer i vikt.”

De andra två klappade i händerna av förtjusning

”Låt oss bli tyngre och tyngre allihop! (Hon i mitten igen.) ”Och så klär vi ut oss under tiden, ibland kan vi vara prinsessor och en annan dag kanske trädgårdsmästare … Tänk att vakna upp på morgonen som en påsklilja och sen vid elvatiden, vid kaffedags, finna att vi är expresståg. På väg till Paris.”

”Ja, jag är i alla fall lycklig att finnas till”, sa den första neutrinen, ”för utan oss skulle ingen finnas till. Inte någon alls.”




Prosa av Madeleine Richter
Läst 241 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2015-10-06 13:18



Bookmark and Share


  Lars Hedlin VIP
Jätte bra skriftat med en inlevelse som du gör med en mästerlig ton här!
2015-10-07
  > Nästa text
< Föregående

Madeleine Richter
Madeleine Richter