Andreju, oxdrivaren, spänner i den sista aftonsolens röda flammande sken ifrån sina tröttkörda oxar från den massiva lasten av caobastockar som fällts i djunglerna och nu forslas till kustens hamnar i ändlösa oxkaravaner. Över hans huvud börjar redan stjärnorna sätta sina ljusprickar i den djupnande sammetshimmeln. Ur lägeln tar han med handen en giva vatten som han drar över nacke och ansikte. Med halsduken torkar han av det mesta.

Ur vagnens framstam fiskar han en tygpåse med majsbröd och en bit getost. Med oxarna kopplade i snubbelband och släppta att beta i den glesa snårskogen kan han sätta sig till ro mot ena framhjulet och förtära sin enkla måltid. Sista solskenet försvinner och den svarta natten lägrar sig runt man och fä. Långsamt tuggar han sin magra ranson. Det gäller att dra ut på den så länge det går, medan han äter somnar han inte, vilket han denna afton inte vill. Inte ännu. Han har ett möte inplanerat innan han avser att sova. Det är inte heller säkert att han somnar när mötet varit. Men det vet han ännu inte.

Vid middagsrasten i en tät skog i ostsluttningen från de nu avlägsna bergen hade han blivit medveten om att det för en gångs skull fanns en honom jämnårig kvinna med i karavanen, hon ledsagade sin åldrige far, en man som för länge sedan passerat den gräns vid vilken hårt arbete är en plåga, men vars fattigdom inte erbjöd annat än att välja mellan att vara carretakusk eller dö. Med sitt enda barn som medhjälpare hade även han sällat sig till tåget av oxforor med eget oxspann och skogsbolagets vagn. Andreju hade skymtat hennes  törnsnårsrivna bara ben vid vattenhämtningen. Han hade sett hennes hand styra undan en nerfallande hårtuss tillbaka in under hucklet, han hade anat ett bländvit leende i den solbrända hyns harmoniska ytor. Hans nyfikenhet hade väckts. Ingen som fanns med i dessa tröstlöshetens karavaner var utan sin historia, historier var det enda som höll den yttersta tristessen på avstånd vid lägerelden.

Han trodde sig veta att hon och faderns cirkel av forvagnar skulle vara uppställda i ring runt deras lägereld bara en bit bort ifrån hans egen. Med matsäcken undanstuvad reste han sig mödosamt och begav sig i riktning mot nästa ljuspöl och rökmoln mot den svarta natthimlen. I utkanten av den nya svaga ljuskretsen satt hon tätt intill sin gamle far. Hon matade honom med bitar av majsbröd som hon doppade i en liten skål med något som kunde vara köttbuljong. Mannen föreföll för orkeslös för att kunna äta själv. Andreju stannade i skuggan utanför kretsen och såg på flickan. Och drömde sin dröm om egen kvinna med stjärntindrande ögon.

Ett oxbröl alldeles bakom hans rygg fick honom hastigt att stiga närmare elden. Hennes ögon sökte rörelsen i utkanten  av ljuskretsen och för ett ögonblick möttes deras blickar genom eldens skimrande varmluft. Han vandrade sakta mellan de män som sträckte ut sig runt elden, några redan inrullade i sina mångfärgade vävda mantlar, andra ännu smackande av belåtenhet. Någon mumlade något om mer bröd, en annan sträckte handen efter hans egen poncho, men han tog sig utan tvekan förbi dem alla fram till far och dotter. Satte sig på huk, sade den hälsning han lärt sig använda till en vördnadsbjudande gamling och förhörde sig om deras lycka på färden.

Flickan satt stilla med bortvänt ansikte och lyssande till Andrejus fasta stämma och till synes äkta medlidande med den gamle mannen. När artigheterna utbytts till bådas belåtenhet frågade Andreju om han av fadern kunde få tillåtelse att tala ord i enrum med hans dotter. Förvånad såg fadern upp och ville veta om Andreju kände henne? Nekande svarade Andreju att det hade ännu inte varit hans goda lycka, men det ville han råda bot på så fort det kunde göras. Samtalet tycktes liva upp den gamle och nya forskande frågor om familj, hemvist och annan sådan väsentlighet utbyttes. Med en vag gest i flickans riktning sa fadern: hon är kommen till rätt ålder för att svara för sig själv. Ville Andreju tala med henne kunde han göra det utan mellanhand.

Andreju tog ett steg närmare henne och skulle just fråga henne om hennes namn när fadern grep honom i vaden och halvviskade: 'Estrellita, hon heter Estrellita.' Andrejus mångåriga dröm om den stjärnögda kvinnan blixtrade framför hans ögon och han andades djupt. 'Estrellita', viskade han, 'Estrellita' smakade han. Så vackert,'lilla stjärna'! Kvinnan såg på honom och reste sig sakta men behagfullt från sin bastmatta. 'Vad vill du mig, du okände'. -'Veta hemligheten med ditt namn', sa Andreju, själv förbluffad över sin frimodighet. -'Kan vi sitta där på vagnens dragstång?'  De satte sig bredvid varandra med hela stjärnehimlen ovanför huvudena. Tysta och utan att se på varandra satt de och följde stjärnskott efter stjärnskott med blicken. Utan beröring, utan samtal flöt det mellan dem en våg av hemligt samförstånd, ett nätverk av förhoppningar och längtan spann in dem i sammetsnattens mjuka mörker.

-'Du ville veta mitt namn. Varför?' Andreju tänkte länge och djupt innan han svarade. -'Det är inget indianskt namn. Det är de främmandes namn på små stjärnor. Det är förtryckarnas namn på flickor de vill stjäla ifrån oss.' Hans ton var bitter av långårig erfarenhet av att vara en underlägsen människoart i sitt eget land.
Bredvid honom i mörket kände han hur hon hade stelnat till.
-'Förlåt, det var inte menigen att såra dig,' sade han hastigt.
-Du är inte den förste som har blivit stött av att en flicka från hans eget folk bär ett främmande namn' sa hon med en suck. 'Men låt mig förklara.'
Andreju slappande av i ryggen och makade sig bättre tillrätta. I det svaga stjärnljuset kunde han just urskilja hennes ansiktes konturer mot  det avlägnsa eldskenet. Hon vände sitt ansikte till honom och började trevande berätta.

Hon berättade om sina föräldrar som var gamla redan då hon föddes. Ja, det flesta kunde inte tro att hennes mor alls skulle få något barn efter alla år av barnlöshet. Men hur ödet nu ville det så födde hon ett flickebarn åt sig och sin överlycklige men arbetsnedbrutne och mycket äldre man. Pappa var redan nära setio år när hon föddes och mamman nära femtio. Hon borde inte egentligen inte blivit till. Hon fick inget namn, växte bara upp som 'ögonljus'. Det fanns  inga konkurrerande syskon att ha namn emot. Hon var bara 'barnet'. När hon var nästan tio år hade ett gäng av härskarklassens inhyrda vita skogshuggare en natt stormat in i indianernas läger och förgripit sig, våldtagit och eldhärjat byn. Av skadorna från våldtäkten dog hennes mor. Men innan hon drog sin sista plågsamma suck hade hon dragit sin dotter tätt intill sig och viskat några ord. 'När spanjorerna kallar oss 'Estrellita' lyser vi upp deras tarvliga himmel en stund. Se hur det går för deras 'små stjärnor'.  De förstör själva himmelen med sitt habegär och sin tygellösa skamlighet.

Men du du är en annan, helt annan Stjärna, 'Estrellita mia cara'.. jag far dit upp där stjärnornas gnuggar sina händer av glädje över att få välkomna mig hem, stjärnstoftet som flammar över himlen är det som kommer ur deras handflator när det applåderar min ankomst. Sörj inte mera flicka lilla, jag går till stjärnorna och du blir kvar här en tid till. Var en stjärna för din far och för någon som är värd din strålglans. Var det som en Estrellita är, en liten stjärna.' Hon sa inte mer  i livet. Men sedan dess kallar jag mig själv Estrellita. Fast det är farligt så är det min mors och min hemlighet.  Och varje kväll, under stjärnehimlen hör jag henne ropa från någon av de tusentals ljuskloten däruppe, 'Estrellita, Estrellita mia cara.'

Andreju blev tyst medan hans kinder fårades av rännilar.  Omärkligt hade hon smugit nära honom under berättelsen och när han lade armen om hennes liv föll hela världen på plats.