Det var inte lönt att försöka. Att
bli det hon var tänkt att vara. Tog
en oändlighet med tid. Så hon gav
upp. Utmattad av alla viljors tråd.
Av denna ändlösa räcka av allt hon
vill. Av allt som inte blev till.

I sagan om den stora lögnen hade
kapitlen blekts bort av sveken. De
svek som ödelade hennes själv.
Utfördes delvis av henne själv. Hon
hade orkat blicka inåt. Orkat ta en
del av det ansvar som måste tas.
orkat en hel del. Nu var hon trött.
Förbrukad. Uttråkad. Så in i hela
fridens namn less.

Att bli indragen i någon annan persons
ledsamheter blev för mycket.


Ibland är ödet inte lätt. Trots att vi
handlat mycket rätt.

Ibland ville hon bara ställa frågan
mycket rakt. Inom en mängd områden.

Enbart dessa varför. Vardaglighet
på vardaglighet. De växer även
det till en enda knut när tid är det
som ges.


Och tid fick hon. I flera veckors tid.

När den omedelbara krisen blåst
ut sitter behoven där och skakar
i lönnen. Hon har varit med ett tag.

Bäst ibland att inte glänta dörren
till sommarängen. Inte följa med
mannen till dörren. Bryta alla
jädrans spår man tidigare tassat i.

För att få lugn. Enbart lugn.


Det finns ibland inga ord och det
var då orden kom till henne. Då
döden flåsar än i nacken. Då
Livets slipsten anar att dess slipeffekt
är på väg att nötas ned.


Hon är en slipsten.


Ingen Gud och inget kors. En ynka
grådaskig slipsten.



Hon simmar långa Simtag mot det
svartaste av haven. Hon kommer
simma ända ut.


För någonstans i djupet av det
djupa finns ett djup där djup
tar slut.

Det finns en sorg där tårar bryts
till smärtans gråtattacker.


Som om syret där byts ut.