Alla dessa träd
punkterar tomrummet
ovan jord
så som de rotslagit jorden
under ytan

mörka skogsbryn
dunkel förnas mjuka golv
bjuder flykt in i  valven
gläntornas famnar
bjuder till knäfall

på knä i mossan
suger skogen ljudlöst
alla tårar, fläktar våtaste kind
viskar urtida växtkraft
in i sköraste självförakt

'Är du inte rädd för skogen?'
Frågar de som är rädda för sig själva
'Är du inte rädd att vara ensam där?'
Säger de alla som ideligen
lämnat mig ensam här.

Skogen punkterar tomrummet
den dämpar alla skrik
som skallar mellan stammarna
gläntans mossa grönskar
av min fuktande tår