Människor som arbetar inom teater har ett nyckelord gemensamt:ÄRLIGHET.
Pedagoger, skolor, regissörer, Stora filosofer som Staniislavski,,Brecht osv Alla talar om att vi måste vara ärliga på scenen.
Men en skådespelare ljuger ju hela tiden. Han säger en text, som någon annan funnit på; han framför tankar och åsikter, som inte är hans egna. Han låtses: vara berusad efter ha druckit vatten; vara förälskad i teaterns värsta satmara, för att det står så i manuset. När han ramlar och slår sig, slår han sig icke, när han kysser sin kärasta, har han något knep för sig för att inte vidröra hennes mun. Skall han slåss, så har regissören lärt honom hur hab skall undgå att skada sin medspelare.
Stanislavski menade att man skulle "återuppleva" gamla känslor från det förrflutna. Men det gårr ju inte! Alltså: fusk,lögn och bedrägeri alltsammans!


Ändå ligger det något i ärighetstänkandet. Allt du har upplevt, finns lagrat i don kropp. Just det! Så när du med din kropp ställs inför en siituation på scen, och OM DU INTE BLOCKERAR DIG,minns kroppen impulsen, reaktionen. Och reagerar ärligt, sant..Publiken, medspelaren känner, att det är sant, det du gör Du är ärlig.

Men det är just detta: blockeringen. Impulsen når inte fram, vi hejdar den på vägen. Det har med rädsla att göra. Därför borde skådespelarundervisning inte, som så ofta är fallet, inrikta sig på att lära ut attt ljuga så skickligt som möjligt.
Istället arbeta bort blockeringarna,rädslorna, som hindrar oss från att vara en hel människa. Såväl på scenen som i livet Tag bort. Lägg inte till. Skulptören framför sitt marmorblock mejslar bort, tills han finner kärnan därinne.
i
UE.