Ett ord och vi ligger under gavlarna igen, eller under sängen där jag har städat åt dig.

Jag har klätt av från lakanen.

Den helgen du sov över, blev min älskarinna som varade en soft kvart med Barry White. Mitt präktiga exemplar blev du då, som en kvarstad. Enkel att spela på min tramporgel.

Då var det öppet till världen, efter en liten paus, då man tittade på bilder från förlossningen. Det blev ingen förlossning. Jag menar hans skriftliga telefonsamtal.

Gnetig blick av hemma som var Zola och Annas domän. Nästan alltid, naturligt klädda i svart, de damerna. Nästan allt annat... Vitt som snö i lägenheten. Men lamporna lyste. Damm-rosa.

Det var försöket att bli mer än en blick och vi var båda snygga och unga. Jag tror att du var sjutton och jag var nitton. Som att vi började träffas på din favoritrestaurang med det äldsta vinet. Utan egentlig vänskap.

Du har ännu inte känt riktig sorg. Det är fan i mig inte sorgligt. Tänk på tiden efteråt i stället. Som vi spenderade klokt.

Jag minns en sportbil. Nästan som en svarttaxi hukade den sig. En radio som man strölyssnar och tröttnar på. Shining. Och nätterna när hon kom hem från kurserna. Och såg så pigg ut i ögonen.

Jag tror att hon hade rätt. I att hon hade fysiska smärtor. Sitter i tunnelbanan och tänker "gör inte om det". Buss till lördags-tv, staty, rockstjärnan som har slutat lysa. Jag såg fruktan i deras ögon. Den egentliga betydelsen. Tillgjort respektabel. Och vad skulle man göra fram till dess?

Du hade samlat på dig två skämt om varför han borde få sparken då han inte bidrog. "Han borde få sparken från anställningar". Sade du och log. Väder, vind, perfekta för en permanent.

Din vän på andra sidan. Sida vid sida med sin sångerska. Namnet ofattbart, det är en ganska stor förändring, men får ingen konsekvens. Golden shower-skam. Men han gav mig den här mörka sagan. Han säger att det känns som igår. Men det är inte igår. Dock hände det där för länge sedan.

Anna har berättat nu. Blomtestamente. Jag tror henne vid lådorna, blomkrukorna som ett dallrigt barn. Vad som står på spel och det är att bläddra i tidningarna.

Nervösa väntandet när hon var med idol, som hela tiden förminskas, hon kunde sjunga riktigt bra, men rökte.

Jag stod inne vid mitt fönster, luften som kom in var mycket kall, det hade vänt i väderleken. Jag mumlade något för en av systrarnas nattlinne som jag snabbt fick henne att ta av sig. Hon var ändå arton, tjugo år. Sedan sova en stund och vakna i råkall lägenhet och ge skäll. Sedan dags att leverera. Hon ville ha kaffe och te där hon låg välmående i sängen. Pratade så artikulerat och väluppfostrat, knäna uppdragna till hakan.

Möter mig i dörren, tar mig in i rummet. Och föredrog en skvätt av oktobermånen. Lönnlöven... Marionett... En pratidé som går som en röd tråd. Undrade över dialekten från något magiskt land - vem är du?

Bästa sakerna, revolterna, brie-brickorna, de immiga glasögonen. (Alltså hon som satt i rullstolen). Och rösten av en kvinnlig person som har blivit botad.

Isolerad och beroende av en person. Lika barn, jazz-skiftning. Viktigt att du sover som en bädd. Men ett enda tårdrypande farväl var det. För det blir en film i ditt huvud. Du har ju ett drama som pågår som man inte kan sätta munkavle på. Du var pinad att skriva något igår och konjaken.

Tror du att man inte hinner tänka på 10 år?

Tänkande på någon de satt, tänkande på sin döde vän.

Hon som jag höll närmast mig, i detta mörker, och som var smal, satt uppe nätterna igenom när jag själv alltid sov. Och slocknade och sov medan jag var vaken, och om detta handlade vårt första gräl. Det blev ett storbråk.