Ensam står du
omgiven av böljande fält

Havets vindar har pressat dig
ej längre står du rak

Dina rötters fasta grepp i myllan
hindrar dig från att falla

Dina grenar sträcker du mot ljuset
din krona famnar vinden

Ditt lövverk låter molnens droppar
sakta sila ner mot markens gröda

Morgondimmor sveper dig
i skiraste slöjmoln

I vårens tid fäller du ut dina knoppar
klär dig i ljusaste grönt

Sommaren är din bästa tid
när ljuset smeker din krona

I höstens tid sörjer du
dina förlorade blad

Under vinterns korta dagar
står du knotig, avklädd

I århundraden har du stått där ensam
omgiven av böljande fält