Jag minns när dagarna i tiden blänkte
och gav mig kärlek, lust och glädjeliv
det var innan svårigheternas skymning sig sänkte
och drev in i mitt lyckliga hjärta en nedstämdhetens kniv

då blev allt till förvandling
när vemodet infekterade min kropp
då oron tog övertaget, och ödets handling
störde livsglädjen och satte stopp

för glädjen som alltid funnits där
för sorglöshetens existens
och sedan den stunden jag går och bär
en börda i en säck som allteftersom fylls på och alltid känns

så tung att bära, för den är fylld av dysterhet och bekymmer
och fastbunden vid min kropp, och går inte att avskilja
och trots det så är den inte ännu fylld, utan den rymmer
ännu mer, av det som ska fyllas av framtida ledsamheter, allt detta mot min egen vilja

jag söker hjälp, jag ropar förtvivlat, men får inget svar
och går mot framtid tyngd av oro
och det enda jag nu har kvar
är ju en liten gnutta hopp, som aldrig lämnar, och min tro

men så lång tid har förrunnit, och ännu har inget hänt
trots dagliga rop på hjälp där jag går i min prekära situation
och i mitt inre har jag heller inget känt
ska jag verkligen gå så här tills jag når min slutstation

var är undret, finns det något dylikt
kan det hända något mirakulöst
eller är hela mitt liv vikt
åt att vandra med min börda, eller blir jag någon gång från denna tunga börda löst

© Ted Örnberg 2013-01-16