Många anser att man tycker synd om sig själv
fast de inte vet att det för vissa känns som man simmar motströms i en otrygghetens älv
och har långt till säkerhetens strand
en bra bit till torra land

ingen vet hur man känner
när det bränner
inombords i själens innersta del
och man tycker allt är så galet, så fel

man får ibland höra uttalanden som kan stjälpa
istället för tröstande ord som för tillfället kan hjälpa
men över det hela finns det ingen väg att bestämma sig för
när utvägarna tar slut, och optimismen faller och dör

man står och stampar på samma plats
ensam i svårmodets mörklagda palats
och ser inga fönster, man hittar ingen dörr
och bleknar gör alla glädjens minnen från förr

i en gråzon försöker man urskilja någon springa av ljus
i detta så becksvarta hus
man ser en glimt av den, men ack så långt borta
och stegen i den riktningen känns så overkligt korta

så säg inte att vissa tycker synd om sig själva, innan Du vet
vad som pågår
innan Du vet hur personen egentligen mår
Du har ingen aning förrän Du själv provat att vara i en liknande omständighet
där mörker råder, och allt uppfattas som en kronisk eländighet

© Ted Örnberg 2013-01-16