För en del
har jag blivit ett fel
och fallit i bortglömdhet
i total ickebefintlighet

försvunnit har de trådar av minnen
av mig, som förut fanns i deras sinnen
nu är jag glömd
gömd

bakom någon minnesdörr
som inte var stängd förr
och helt plötsligt omärklig
jag som förr för dem var helt verklig

detta har inget att göra med någon form av någon annans demens
utan jag känns
inte längre vid för de som gillade mig förr
så nu sitter jag bakom det glömda minnets dörr

i mångas minnen, som glömt vem jag är och var
där finns tydligen inget kvar
och ovan nämnda minnets dörr är reglad
plomberad och förseglad

inte ens en ynka minnesbild är kvar
men vederbörande har
istället fyllt minnesplatsen med egoism och egennytta
de har blivit helt förbytta

så många närstående och goda vänner
är några som inte ens känner
mig längre, för minnet av mig är tömt
och min person, har de alldeles glömt

men jag finns där, bakom den stängda dörren
och kommer inte fram förrän
plomberingen, förseglingen tas bort och nyckeln sätts i låset
då kanske jag släpps ut ur det lilla minnesbåset

där jag befunnit mig under längre tider
och vad än tiden lider
så kanske det öppnas en lucka av empati
och i samma ögonblick så släpps jag åter fri

och plötsligt minns
någon att jag faktiskt funnits och fortfarande finns
jag längtar faktiskt efter att så ska ske
men under tiden, så får jag sitter här i den låsta minnesluckan, vänta på mirakel, och be


© Ted Örnberg 2013-01-17