Numero XII

Ska koalorna få sin hämnd?
Ja, vi får väl se. Hur som helst så var Tjingeling och kompani ganska trötta efter sin bedrift och de hoppade in i en annan dunge där det inte fanns några koalor, bara en västlig taipan som genast fällde in gaddarna och ringlade iväg mot säkrare trakter.
Eftersom Tjernobylgurun hade glömt att ta av sig hörselskydden så märkte de aldrig att koalorna hade följt efter på sina Harley Davidson som de hade haft parkerade ett stycke bakom gärdsgården. Allihop var klädda i kamouflagefärgade skinnjackor med Hälsinglands moppeklubb skrivet på ryggen. Det var en kompromiss mellan Hells Angels och Fosterlandsföreningen. Koalorna steg av sina cyklar och tassade fram mot den sovande kängurun. De plockade fram ett rep och band fast det i svansen på den fortfarande sovande Tjingeling, han rörde inte en fena medan de hissade upp honom i närmsta träd. Sedan gjorde de i ordning en liten brasa under honom, men de hann inte mer än få fyr på den innan det började trilla ut hagelpatroner, motorsågar och pulversläckare ur fickan på honom. Hagelpatronerna började explodera och det gjorde pulversläckaren också och snart sprang det hostande vitpudrade koalor åt alla håll. Tjingeling öppnade ett öga, plockade fram en motorsåg och sågade av repet, landade smidigt på baktassarna och helt plötsligt dök Jojo och Agagaton upp med var sin motorsåg och snart flög det flis åt alla håll och hela manövern från förra dungen upprepade sig. Enda undantaget var att ett par stycken motorcyklar också blev sågade i tunna skivor, men när de kom till tanken så tog bensinen eld och snart var hela dungen ett rytande inferno. De impregnerade koalorna klarade sig bra och en stund senare hoppade en sotig och något svedd känguru ut ur infernot och hälsade glatt på koalorna. De vände honom ryggen och hoppade upp på de cyklar som var kvar och försvann in i soluppgången med ett klingande trestämmigt skratt efter sig.
Den västliga taipanen tittade på från säkert avstånd och ruskade på huvudet.
Tjingeling och kompani fällde ihop sina motorsågar och stoppade undan dem. De var trötta igen, men mycket nöjda med sitt dagsverke, eller nattverke kanske man ska kalla det.
Koalorna fick däremot trösta sig med att de hade spelat kängurun ett litet spratt i alla fall, de hade ju dessutom druckit upp resten av pluntan, vilket var en god gärning eftersom en delirisk känguru inte är att leka med, å andra sidan så är han inget att leka med i alla fall, men det behöver man ju inte påpeka för dem. Avgaser och brandläckningspulver virvlade i ett stort moln efter dem och snart hade fartvinden gjort att de hade fått tillbaka sin naturligt gråa färg.
Någon gång kanske koalorna ska få sin hämnd, om författarens fingrar är på gott humör och om den tjernobylska tjäng gurun släpper av på sin uppmärksamhet.
– Nästa gång tänder vi inte någon eld, sade en av koalorna, och de andra höll med.
Den visaste av dem sade att nästa gång skulle han befinna sig 100 mil från denna galning och de andra höll med om att det förmodligen vore det klokaste, å andra sidan hade de haft väldigt roligt innan brandsläckarna exploderade, så om de var lite försiktigare nästa gång ...
Den västliga taipanen hörde den sista kommentaren när de åkte förbi hans nya boplats. Han ruskade på huvudet och sade för sig själv: "Sicket fôlk, att di aldri lär sig."
Ja, i Kapitel femtielva kanske vi får reda på om de kan lära sig.