Dimman lättar över klostret

stryker fingrarna sakta över buckligt
murbruk. Hundratals år.

ur fickan en bit av ett avklippt
nikotinplåster. Kossorna i lervälling
ser på. Betraktar varandra i någon
slags fördröjd närvaro. Blek är min
skugga där jag står. Det var som
igår. Idag ligger du i den där lådan.
Den röda. Där du aldrig borde hamnat
Inte du. Livets brott blänker
i livets stilla stunder. De mest stillsamma.
Besöker mig då. Täcket runt kroppen
tassar på tå. Hur tiljornas knakande
förlöser. Din blick i ögonvrån. Det
ordlösa värkande landet. Vi två. Min
enda man. Mitt öde. Klöv intellekt i
uppväxtens år. Min enda egentliga värme
av två. Min identitetslöshet och min
enda identitet. Ännu enbart du. Vi två.

Det existerar faktiskt en kärlek som
ställer människan på sin spets.

Det har gått tio år. Snart funnit det
som du med blid blick skrapade
fram.

På egen hand. Ibland frågar jag min
Gud varför.

allt mer sällan. Det är min Guds
svar.