Egentligen var det väl inget speciellt med dig. Du hade stickade vantar och ett garnnystan till hår och satt på en smutsig trappa vid bussstationen. Jag såg dig för första gången, och regnet och den nötta betongen fick dig att se ut som en kontinentalplatta som seglade på ett odöpt hav, fast mindre romantiska människor skulle nog ha sagt att du såg ut som en blöt igelkott med hopplösa taggar. Du var ensam, om än du trodde att någon höll om dig. Kanske trodde du det var Gud? Du var inte speciell, du var bara ensam med trasiga skor och stickade vantar i ett medelgrått höstregn. Du fick mig att stanna upp, två meter bort, fick mig att undra vilka tatueringar du gjort under din hud. Du var inte speciell, men du var det vackraste jag sett och därför var du speciell för mig. Med facit i hand var nog avståndet mellan oss förvrängt: det var mycket längre än det verkade. Jag var där, och du någon annanstans.

Jag tänker ju alltid det värsta - "samma frågor, samma svar" - och därför blev jag nyfiken när du aldrig frågade.

Jag var ett distanssamtal långt ifrån, och du en tystnad som andades stötvis. Jag har ju så svårt att finna ord, men jag fattade mod och sa nåt ändå, och du svarade med aska i dina ögon. Vad var det som hade brunnit ner och blåst sina rester på dig? Jag sökte ord, och du försökte lyssna. När vi skulle byta roller rann allt ut i sanden, men du lyssnade ju ändå, när jag höll andan.

Vi borde nog ha frusit ihjäl, var och en på sitt håll. Då hade vi varit fria, precis som du ville. Ändå tog du min hand i dina stickade vantar och tog med mig hem på en kopp te som vi aldrig drack. Vi knullade till Sigur Ros, repeterade vår lust och satte låten på repeat på din gamla stereo. Skivan var sönderspelad och repig, och jag kom alltid när låten hakade upp sig och bröt av oss på mitten, rann ur dig som ett tidvatten under halvmånen. Jag tog dig, och du resterna av mig. Vi stönade oss ut ur signalskuggan, och du log ett konstigt leende som var underbart. Innan vi somnade sa vi att vi skulle vaka vid våra drömmar. Hur skulle jag veta att du bara hade askan kvar av dina, och att mina skulle tappa sitt värde?

Jag lärde mig aldrig att förstå språket i din gråt, och när du inte steg upp trodde jag att du bara var trött. Vi såg varandra på distans i det dysfunktionella ordets chat-rum, men jag kunde inte sluta att hoppas. Jag låste min kärlek till dig med ett hänglås på en enslig bro, och kastade nyckeln i halvmånens ljus. Jag förstod inte att du redan var borta. När jag kom hem hackade Sigur Ros-skivan blött som om den fått tuberkulos, och signalskuggan hade krupit tillbaka för att kväva alla förklaringar. Det var för sent för att vädja, och din gråt förstod jag ju inte.

Nu har jag glömt alla de ord som jag sa till dig, och de stickade vantarna som tog min hand tappade du på bussen som gick bort från mig, bort från dig, mot hållplatsen bortanför din repiga självbild. Efter många år är hänglåset kvar på den där ensliga bron som ingen längre går på, rostigt i halvmånens ljus. Jag besöker det ibland, och nynnar på låtar med hackig röst, till månen förvrids i sin spegel.