Och en man som alltid gick upp tidigt

för att ta sin hjord på bete utanför staden sa:

"Greken har studerat för att säga

vackra saker, medan vi är tvungna

att försörja våra familjer."

Och han svarade:    

Vackra ord sägs av poeter. Och en dag kommer någon

att skriva:

   Jag somnade och trodde att livet bara var glädje.

   Jag vaknade och insåg att livet var plikt.

   Jag gjorde min plikt och insåg att livet var glädje.

   Arbetet är ett bevis för den kärlek som förenar män-

niskor. Genom arbetet inser vi att vi inte kan leva utan

andra och att andra också behöver oss.

   Det finns två sorters arbeten.

   Det ena är det som folk gör bara för att de är tvungna

och för att tjäna sitt levebröd. I det fallet säljer de bara

sin tid, utan att inse att de aldrig kommer att kunna

köpa tillbaka den.

   Hela livet går de bara och drömmer om den dag då

de äntligen kan dra sig tillbaka. När den dagen kommer

är de för gamla för att kunna njuta av allt det som livet

har att erbjuda.

   De människorna tar aldrig ansvar för sina handlingar.

De säger: "Jag har inget val."

Men det finns också en annan sorts arbete.

   Det som människor också gör för att tjäna sin leve-

bröd, men i vilket de försöker fylla varje minut med

engagemang och kärlek till andra.

   Den här sortens arbete kallar vi för gåva. Om vi

tänker oss två personer som lagar samma maträtt och

använder exakt samma ingredienser, men en av dem

lägger kärlek i det hon gör, medan den andra bara för-

söker livnära sig. Då får vi två helt olika resultat, trots

att kärleken inte går att se eller lägga på en våg.

Den som förbereder gåvan blir alltid belönad. Ju mer

hon delar med sig av sin kärlek, desto mer mångfaldigas

den.

Manuskriptet från Accra, Paulo Coelho

www.PauloCoelho.se