Det tunga klotet rullade över
det fyrkantiga. Kvar låg två
ögonhålor nedslipade till
oigenkännlighetens lyster.

Det var svart men skiten borta.

På de öde torgen stack sorg och
elände fram. Folkmassan enorm.
Liv och rörelse mitt i eländets
elände.

Tulpaner inhandlade av vanan.
Cafebesökets kaffeslurk en ren
rutinsak. Arbetsdagens gärningar
en strecka på nödvändighetens
fot. En ande i ett trångt rör
med blick nedfälld.

Det fanns ett korn i skon. Svårt
att nonchalera. Omöjligt att avlägsna
och chanslöst trist att dissekera.
Följde honom i spåren.

Dag för dag. Slipade den mannens
vilja. Tryckte upp hans trötta rygg
och lade honom i säng till kvällen.

Livet finns viskades det från skorna.
Du kan inget se men det kännbara
åter erkänt.

Dag för dag. En tulpans bleka övergång
från grå till blekgul. Från blekhet till
tydligaste skärpa.

Från slurk över till att avnjuta ett
kaffe. Från café över till en livets
stund. Ett slags bibliotek av livets
rum.

Ett torg fyllt av liv.






.