Villkoren för vår relation ställde du upp. Utan att riktigt förstå det följde jag din minsta vink. Än hit, än dit. Flexibilitet ut i fingertopparna. Den lyckliga, eviga kärleken skulle jag förtjäna till slut, visst?

Som så många gånger tidigare tröttnade du på din lekkamrat. Marsch ut i kylan. Tack och hej.

Nej, nej. Så enkelt var det inte. Först bråkade vi. Du bråkade. Den perfekta anledningen. Vi kan inte hålla sams längre.

Jag vred och vinklade. Kanske det gick att pussla ihop bilden ändå, men krackeleringen hade gått för långt. Vi sprack.

Med perspektiv såg jag alltihop. Som med nyslipade glasögon. Hade jag förnedrat mig? Någon sa det. Hur orkade du så länge? Men jag älskade...tror jag. Tror jag.