I desperationen framträder ett vanskapt ansikte
Ansiktet som en gång lyst med sin kärlek till livet,
som nu symboliserar min hatade självbild

I dessa mörka timmar är jag mina rädslor
Rädslan att förlora den jag älskar,
för den jag skulle mörda och mördas

Vi vandrar tillsammans, sida vid sida
men jag ser hur din blick söker sig bort,
hur du i fantasin lämnar mina söndertrampade spår,
finner lyckan bortom min horisont

I de tidlösa ögonblicken mellan dina andetag
faller jag handlöst ned i mitt inre, bottenlösa begär efter närhet

Du är den jag älskar,
För den jag avstår från att mörda och mördas

Men självmördaren i mig lämnar för att slippa lämnas