- Du kan ju inte vara på riktigt?
Sa hon och vände ryggen till. Länge hade vi hållt på fram och tillbaka, ja det var faktiskt bara en tidsfråga om när hon skulle tröttna på mig och mitt självdestruktiva beteende. Jag ville ju bara väl egentligen men gång på gång så blev allt bara så fel. Maktlös inför mitt eget liv, fullkomligt oförmögen att bestämma vad som komma skall. Självinsikten överöser en med ett hånfullt dock befogat leende. Noll respekt för dina patetiska försök att vara Han med stort H.
- Tro för fan inte att du är nån jävla Jesus!
Skriker hon och dränker mitt ansikte med spott.
- Nej men en Moses i alla fall.
Säger jag med en retfull ton och står nu ännu en gång helt ensam, anspråkslös och nedslagen.

Insikt...

Jag är fan livrädd!