Från fältet strax intill min stenmur
ett envist kacklande jag hör
det är den grönskimrande vipan
som sina ungar manar ut

"Nu dags det är att lämna boet
kom följ mig, mina fyra små"
ej villiga de var att lyda
hur än hon kacklade och bad

Över murens krön de kom till slut
och landade på gårdens mark
men följde henne gjorde endast tre
den fjärde valde egen väg

Så lättare att gå på gatan,
omedveten om biltrafik
följde den kacklandet från mamman
men sprang så vilset hit och dit

Den fick trafiken helt att stanna
för att spara den lillas liv
till dess från gatans grus den flydde
till min mera skyddande mark

De travade rätt över tomten
den vandringen tog ju sin tid
ty nyfiket ungarna kila
att göra små upptäckter själv

Så skedde ett byte i ledning
ty hannen flög dit och tog mark,
dock kackla han ej särskilt länge
innan han i grönskan försvann

Nu stod de helt utan bevakning
och sökte att nå något skydd,
men den fjärde blev kvar helt synlig
och la sig helt sonika ner

En kråka betraktade lystet
från toppen av närmaste träd,
där såg hon chansen till byte
och störtdök från grenen dit ner

Jag måste ju rädda den lilla
och lämnade hastigt min plats
och rusade fram emot kråkan
som flög iväg med ilsket krax

Och ungen som just undgått döden
mot skyddande grönska sprang bort,
och modern kom åter tillbaka
försökte att samla sin grupp

Så fick hon dem slutligt att följa
och lämnade tomten förnöjt
i grönskan de gick emot åkern
och snart ur min åsyn försvann

Men när några timmar förflutit
kom hela gruppen där åter,
nu mitt i gatans körfält gick de
i välordnad modersledd trupp

Och bakom min stenmur försvann de
återsåg dem sen aldrig mer