Solnedgång
i vintermörkret, spelas ett färgdrama utan like.
Vid årsskiftet går och lägger sig solen
vid den sydvästra synranden.
Mest imponerande är skådespelet vid mulet väder,
en öppen apelsingul smal rand vid horisonten
dels blått dels snötäckt hav ligger i förgrunden.
Vilken tjusande blåvitt-glödande gul-mörkgrå palett!

Koltrasten
träffar man året runt. Jag kallar den vårens muntergök.
Häromdagen mer än ett halvdussin av dem
satt i min gårdsrönn.
Mörka stilla burriga gestalter på nakna grenar,
sitter hanar i januaris solskensdag. Inte ett ljud!
Självklart att de hoppas att solen lite skulle värma dem
i midvinterns köld och huttrande.

Sidensvansar,
det hände en annan dag förra året, min rönns grenar
dignade av röda rönnbär. Plötsligt vaknade jag upp
att tiotals fåglar landade i rönnen. De började äta ivrigt
alkoholhaltiga av kölden bitna bär och blev stupfulla.
Sidensvansens fördel är att ha en större lever, så tåla
bättre alkohol och uppför sig väl även i fyllan och villan,
gör ingenting om man flyger mot fönster! En tragikomedi!

I fårhuset
är mars årets intensivaste månad. Lamningen närmar sig.
Snart kan varje morgon vara en festdag, lamm föddes.
Vita, svarta, gråa, brokiga lamm.
Härliga, älskliga, oskyldiga, tama.
Små lockiga håriga ylleknattar och -tultor står bredvid
sina mammor, söker efter bröst och dricker, smakar hö.
Nyfödda lamm framkallar hjärtknipande känslor!

Vitsippor,
välbekant morsdagsblomma, sticker upp sina vita blommor
i god tid före morsdag den andra majsöndagen. Vitsippan,
'den vita kronan', en av de första vilda vårblommorna.
I början av maj täcker den i stora mängder lundar, hagar
och skogsdungar. Dess blomning i vita mattor är en pampig
del av vårlandskapet. Barn och barnbarn skyndar sig till skogar,
plockar sina små buketter åt sin mor och mormor.

Spegellugnt hav,
det sägs att havets dyningar aldrig lugnar sig. Ofta händer
det mitt i högsommarns hetta och högtryck att den heta
sommardagen presenterar sig på ett underligt sätt.
Dagen är redan långt hunnen. Du står på havsstranden.
Inte en vindpust. Havet ligger spegellugnt. Tallens gula frömjöl
flyter på vattenyta. Livet i naturen tycks ha stannat! Luften
står, solen gassar. Freden bröts av en fiskande tärna.
En nässelfjäril fladdrar förbi. I tystnad finns lite evighet!

Vind i säven,
vinden spelar sina stråkar i säven, jag ligger på strandgräset,
jag tittar på gungande sävs dans, lyssnar vindsägner från
fjärran havsresor, dofter från tropik, en varm fläkt från
Kräftans vändkrets. Jag tycks höra en illusorisk, dämpad
kallelse till bönetimme från minaret. Jag tycker mig plötsligt
befinna mig i Mellanösterns feber. Den är som en onormal
förkylning, till all lycka av övergående natur! Säven vajar,
dess plastiska rörelse smeker min utsikt. Det doftar havssalt!

Fiskgjusen
har sitt stora risknippe, sitt vördnadsbjudande bo i en tallkrona
i vildmarkens hjärta. Jag besökte boet en gång och ringmärkte
dess två ungar. Nu svävar honan i det blå över min sommarsjö.
Jag slöar på min soliga brygga och följer med all respekt dess
sävliga slingor på höjden. Alldeles oväntat störtar den i sjön, ett
ögonblick senare skjuter den upp från vattnet, den har fångat
en sprattlande gädda. Hungriga ungar får snart middag!
Den enas bröd är den andras död!

Blåa blånande berg,
några timmars körning mot nord, du är i orörd vildmark. Vägar för
dig högre och högre, backe följer backe, vägar är längs långa
sträckor spikraka. Ännu en uppförsbacke och allt omkring är
ren luft, du liksom svävar, framme ändlösa blåa skogar
som sträcker sig så långt ögat når. Kör vidare, synranden
börjar leva, den går i vågor, mörkblåa vågor, du är på högland!
Dina ögon gottar sig åt vyn av blåa blånande berg!

© Heikki Hellman (130201)