Min kropp är fylld av dysterhetens och orons kalla kårar
och ljuset skyms av en mångfald av tårar
som ofta fuktar min kind, och ger ögonen en röd nyans
mellan sorg och glädje föreligger inte längre någon balans

de positiva minnen som fanns är så långt borta
däri kärlekens minnesbilder, som nu blivit så .. korta
eller nästan förträngda av allt svek som många gånger rivit i min själ
ska jag någonsin åter möta kärleken, eller vill den mig längre väl

när otaliga stunder av varandet känns så avlägsna, så gömda
det känns som jag inte saknar den, eller är de helt enkelt glömda
någonstans
finns kärleken längre kvar
eller är det bara något som andra nu har

ska jag leta, eller ska jag orka leta
och hur ska jag veta
när, och om jag hittar den igen
den ljuva kärleken

för visst var den ljuv, var … nej visst lever den än, visst är den underbar
om man bara finner dess källa så klar
men, jag har inte ork att leta
jag vill inte ens veta

för jag är less
jag har fastnat i tristess
och åren bara går
ska det bli något intresse detta år

så långt har det alltså gått för mig, som tappat min kärlekstro
vilsen och kroniskt ensam, kan DEN åter börja gro
för i nuläget känns den avlägsen, och jag kämpar inte hårt
för att nå DEN …. tänk om inte allt, nuförtiden, vore så svårt …

© Ted Örnberg 2013-01-31